Tillbaka

Kors och tvärs genom Europa till Sverige

"Jag har gått igenom så mycket, om jag skulle berätta allt, så skulle vi sitta här i dagar", säger Linda och ler.

Linda är nu 18 år. Hon har mörkt hår, bruna ögon och ler ofta och gärna. Hon bor tillsammans med sin familj i Västerås, en mindre stad som ligger en timme med bil väster om Stockholm. Där går hon på gymnasiet. Hon spelar volleyboll, cyklar mycket och sjunger i en kyrkokör varje helg.

Linda är flykting från Irak och hon kom till Sverige tillsammans med sin syster för fyra år sedan. De reste genom Europa i tre månader efter det att de hade lämnat sin familj kvar i Jordanien.

"Min pappa hade bara råd att låta oss två åka", förklarar hon. Familjen var illegalt i Jordanien efter att ha tvingats på flykt från sitt hem i Baghdad några månader tidigare.

Linda och hennes familj är kaldeiska katoliker, en minoritetsgrupp i Irak. De talar kaldeiska, som är släkt med det forntida syrianska språket.

Linda menar att tidigare, före Gulfkriget och sanktionerna, fanns det inga motsättningar mellan muslimer och kristna i Irak. Men sedan förändrades situationen. I skolan trakasserades Linda av lärare och elever. "De sade att det var vårt fel och att vi borde flytta till Amerika eftersom vi var kristna. Det var så orättvist, jag menar, vi hade alltid levt i Irak."

Det var svårt för familjen i Jordanien. Allting var mycket dyrt och de fick inte arbeta. Ifall de skulle arbeta utan tillstånd riskerade familjen att skickas tillbaka till Irak. Så Linda och hennes syster beslöt att försöka ta sig till Sverige.

"Vi skulle åka genom Jugoslavien och Tjeckien men jag vet inte riktigt vilka platser jag har varit på på väg hit", säge Linda.

Linda och hennes syster reste tillsammans med buss, tåg och färja kors och tvärs över Europa innan de nådde Sverige. Tre gånger tog polisen dem, men de frisläpptes igen. De fick hjälp av många människor under flykten men det var besvärligt att hitta platser för att övernatta. Det var också svårt att hålla kontakt med föräldrarna som under flera veckor inte visste något om var Linda och systern befann sig.

Linda väntade sedan i tre år på att hennes familj skulle få tillstånd att komma till Sverige och återförenas med henne och systern. När Linda tänker tillbaka på sin första tid i Sverige minns hon sin oro och sorg men också att hon var upprymd. Hon tyckte om att börja skolan och fick många nya vänner. Samtidigt hade hon det svårt, hon var ensam och saknade sina föräldrar.

Linda berättar att hon inte varit utsatt för främlingsfientlighet men att hon ibland förstår att människor är oroliga över att flyktingar och invandrare kommer till Sverige.

"Människor är desamma överallt. Om svenskar skulle komma till Irak som flyktingar så skulle de behandlas på samma sätt".

På frågan ifall hennes liv skiljer sig mycket från jämnåriga infödda svenskars, berättar Linda att henns kultur är något annorlunda. Hon kan till exempel inte stanna ute sent på kvällen om inte hennes familj är med.

Ibland önskar hon att hon hade varit född i Sverige så att hon hade kunnat tala svenska flytande. Hon tycker att det är viktigt att lära sig bra svenska.

"Från första stund tyckte jag om Sverige. Här är vi fria. Ibland sitter jag ned och försöker förstå varför jag inte saknar mitt liv i Baghdad - men det gör jag inte", säger Linda och skrattar.

Linda tror att hon fortfarande kommer att bo i Västerås om tio år, nära sin familj. Kanske hon kommer att arbeta som kassörska eller som expedit i en klädaffär. Då hon blir tillfrågad ifall hon planerar att gifta sig och få barn en dag skrattar Linda. "Det hoppas jag inte, men mina föräldrar hoppas nog."

Linda hemma hos sig
Linda hemma hos sig.